Man kan nästan kalla det lustigt, så plötsligt allt kan vända igen. Idag är det inte ens speciellt grått ute, jämförelsevis med förra veckan, men ändå är tristessen tillbaka och allt börjar kännas sådär värelöst och tråkit igen, outhärdligt tråkigt. Bara förra veckan så var inte allt så tungt och jobbigt, det hade lättat upp lite, undan för undan. Men det är väl det som är grejen, att man märker inte att det har lättat upp fören det blir sådär otroligt tungt igen. Och det går ju så snabbt. Så snabbt att du knappt hinner med att inse att det faktiskt kändes bra ett tag där emellan de djupa dalarna, ned i depressionsträsket. Man kunde ju önska att topparna var några fler, lite längre och framför allt lite högre. Men topparna är ju aldrig så höga som dalarna är djupa.