Det är snö ute. Det snöar inte nu. Det snöade igår. Och det snöade nog allt lite imorse också. fan

Antingen kan man vara överdrivet, fjolligt glad och tycka att den bästa säsongen på året har börjat (med andra ord är du en jubelidiot(hejhej positiv tjej här) eller så kan förbanna kylan, peka finger mot den blöta sörjan och invänta döden.
Jag väljer alternativ två. Alltid alternativ två. Så länge det är negativit. Såklart.

Nu börjar depressionsmånaderna på riktigt. Inget kan få en så nere som den här tiden på året. Det är bara kyla, tunga kläder, blöta skor, halka omkull och slå sig halvt fördärvad-is i flera månader framåt. Det om något borde ju få en att tappa livslusten. Egentligen borde man ta och köpa sig en enkelbiljett långt som fan söder ut och inte komma hem fören det är minst tjugo plus här hemma, det hade varit något.

 

Men hur svårt ska det vara att hitta några förbannade referenser då.
Den dumma sökbasen får bara upp fel grejer, nästan. Och alla jävla rapporter är ju på femhundratjugotusenmiljoner sidor, och inte fan orkar jag läsa det.
hejhej, jag heter simone och tycker om att skjuta upp allt till sista minuten.

Ibland undrar man ju hur fan man tänkte egentligen. herre gud

Känns som hela dagen igår var helt död, fast det var väl kanske så att det var jag som var död och inte dagen. Ändå hann jag igår med tenta på morgonen, vinka av elin som åkte tillbaka till norge, gå på italienska, gå på bio och sedan öla iväg med julia på interpool. Lite lagomt sent sådär, kanske för sent, det var ju liksom upplagt för misär. gud. Det blev ju inte direkt bättre av att vi dunka ned hemma hos julia halv sex på morgonen. Efter tidernas dyraste taxifärd.

Man kan nästan kalla det lustigt, så plötsligt allt kan vända igen. Idag är det inte ens speciellt grått ute, jämförelsevis med förra veckan, men ändå är tristessen tillbaka och allt börjar kännas sådär värelöst och tråkit igen, outhärdligt tråkigt. Bara förra veckan så var inte allt så tungt och jobbigt, det hade lättat upp lite, undan för undan. Men det är väl det som är grejen, att man märker inte att det har lättat upp fören det blir sådär otroligt tungt igen. Och det går ju så snabbt. Så snabbt att du knappt hinner med att inse att det faktiskt kändes bra ett tag där emellan de djupa dalarna, ned i depressionsträsket. Man kunde ju önska att topparna var några fler, lite längre och framför allt lite högre. Men topparna är ju aldrig så höga som dalarna är djupa.

men phhuuuu


Upptäckte precis att tentan för kognition är på torsdag och inte imorgon. Jag som tänkte börja plugga, men då kan jag skjuta upp det lite till.


Nu ska jag göra käk. American pancakes.

Har blivit lite insnöad på ludde,
det är väl liksom det enda som vill snurra på min spotify just nu.
Ja, och Parken då förstås med Framtiden var här.

Ludwig Bell – Jag är en idiot






p.s. båda två bloggar på djungeltrumman.se !